Ny
Snart så, snart!
Sushikväll med förfest?
Kram
Kaffekickar och äpplebitar
Bild; http://media.photobucket.com
En härlig morgon på en härlig dag, ellerhur? Gick upp tidigt i morse och satt och tog det lugnt vid tv:n innan studierna (det vill säga att skriva mindmaps som underlag till tentaplugg) skulle göras. En timme senare än vad jag brukar börja studera på morgonen, alltså klockan 09.00, började jag att skriva mindmappen till ett kapitel om organisering av produktion inom media. Mina böcker till tentan den andra november består av The Media Students book (engelskt text), Media Studies - a reader (originaltexter på akademisk engelska), Vetenskapsteori för nybörjare samt Metoder i kommunikationsvetenskap (båda på Svenska), och problemet ligger väl i att det är väldigt mycket information att få in så jag ansåg att det var lika bra att översätta de engelska böckerna till svenska och sedan göra mindmaps av alla kapitel. Nu, fem dagar efteråt och en grovt arbetsskadad Caroline (ont i nacken samt skavsår i handflatan) är jag snart färdig med "mindmapparna" och då väntar bara 24 teorier som ska skrivas och sedan kan jag börja plugga till tentan. Det kanske låter som om jag faktiskt inte har något liv men det är riktigt intressant det här (om än jag avundas Joakim för att han har betydligt mycket djupare och intressantare ämnen inom Sociologin på SU). Det mesta vi berör är dessutom relativa basisgrunder som man redan kommit i kontakt men exempelvis teorierna har jag knappt hört talas och och de är ytterst intressanta.
Nu sitter jag och väntar på att klockan ska ticka på och klockan 12.00 blir det lunch och sedan blir det att trippa iväg till universitetet för en föreläsning om Intervjuer. Eftermiddagen och kvällen kommer sedan spenderas med några klasskamrater och tvåor på informationsprogrammet, vi ska ut till Våxnäs (stadsdel i Karlstad) och förfesta genom att äta sushi och dricka sake hemma hos Leo. Här i Karlstad är det studenttorsdag på krogarna och därför kan man få en hel barrunda under 200 kronor men eftersom vi har lektion med handledning imorgon så blir det nog för mig att dra hem med bussen vid tio eller elva något och därmed skippa utgången (skulle dock inte förvåna mig om jag hänger med ut ändå). Hmm, ekonomin är ju inte den bästa heller så jag tror faktiskt att jag får försöka hålla i tyglarna ikväll eftersom det väntar en utgång till den här helgen. Förresten, nu kom jag på att jag måste köpa kaffe också och det är ju inte Guds billigaste dryck. Börjar faktiskt fundera på oss jag inte ska detoxa snart ändå, detta beroende är långt ifrån hälsosamt och dessutom inte särskilt normalt. Har börjat dricka fem till sex muggar till frukost och sedan minst två på kvällen, får fruktansvärd huvudvärk om jag inte dricker kaffe innan klockan 08.00 på morgonen och jag har också börjat oroa mig för att få missfärgade tänder (inte snyggt!). Vilket I-landsproblem tänker kanske ni men ja, det är inte så lätt som man kan tro att bara sluta sådär. Försökte under sista året på gymnasiet men blev fruktansvärt otrevlig och dålig efter två dagar utan koffein, och detta är något jag inte vill utsätta varken min omgivning eller mig själv för. Jaja, det blir väl som det blir med den delen och den som lever får se om jag klarar av en detox.
Nej, nu har solen slutat skina utanför mitt fönster och det var inte särskilt kul. Åh, hösten som är som vackrast när solens strålar skiner ner på de fallna löven (haha, det där påminner om min berättelse om Doktor Glas som vi gjorde i Svenska C - kanske ska publicera den som ett inlägg snart, eller vad tycker ni?).
Vi hörs senare!
Inspiration
"..trots att hon inte vet vem hon är än har hon för en gångs skull, 53 år gammal, lärt sig att leva med sig själv."
Den här meningen är så inspirerande och det är så modigt att våga sätta ord på just den här känslan. Alla pressar sig själva och varandra till självmedvetenhet, personlighet och grund, och inte minst känner jag ingen detta detta i mig själv. Jag har alltid velat veta vem jag ÄR, men under den senaste tiden har jag kommit fram till att vi människor kanske inte kan VARA något. Vi kanske inte kan sätta ord på VEM eller VAD vi egentligen ÄR? Vi kanske bara för nöjas med att finnas till, och under livets gång glädjas åt dem vi kan attrahera och finnas till för. Denna tanke får mig att känna någon sorts harmoni och ett visst intensivt lugn som får mig att växa i självsäkerhet, om nu något sådant existerar. Fast det är klart att man inte kan klandra sig själv för att söka sin "medvetenhet" nu när alla pressar oss till att göra detta. Vi kan knappt gå in i en bokhandel utan att manas att köpa böcker som ska "..öka vår självkänsla", "..få oss att tappa fem kilo", "..hitta oss själva". Vi kanske triggas att spendera pengar, tid och kraft på sådant som vi aldrig kommer att finna eftersom det kanske inte ens existerar. Och vad händer med oss då, om vi 53 år gamla inte vet vem vi är men har lärt oss att leva med oss själva? Vi må bli panikartade och ångestfyllda över att ha spenderat alla de där pengarna, all tid och ork och sedan komma fram till att allt som faktiskt betyder något är att vi ska lära oss att leva med oss själva.
Häromdagen fick jag en kommentar från Matilda, www.mattieblachard.blogg.se, som frågade hur det är med mig här i Karlstad. Och jag svarade henne att jag skulle skriva ett inlägg här på bloggen om min tid som student, något som faktiskt i djupet kan kopplas till ovanstående tankar. Först och främst flyttade jag till lilla Karlstad för att hitta mig själv och för att kunna njuta av min egna bekantskap och närvaro. Givetvis spelade studierna en mycket stor roll men jag ville finna mig själv i kombination med detta livsval av studera här. Väldigt snabbt kom jag dock fram till att jag sökte mig till grupper och andra människor, och varje ensam sekund blev ett obehagligt ögonblick eftersom jag försökte komma fram till att "såhär är jag..", "jag är såhär för att.." och likartade tankar. Jag försökte alltså söka något i mig och om mig som skulle tillfredställa mig som person men detta något kanske inte ens existerar, och gav mig istället djupa grubblerier och tankar som bara var jobbiga. Förövrigt, om man ska undvika att gå djupt in i existensiella frågor, så har min tid varit väldigt bra här. Min lägenhet är perfekt (29 kvm från himlen), människorna är trevliga, studierna är otroligt intressanta och luften i de värmländska skogarna går inte att jämföra med luften i befolkningstäta Stockholm. Slutligen kan jag väl bara säga att jag lärt mig att älska mitt egna sällskap, eftersom jag kommit till den insikten om att jag inte ÄR något så jag behöver acceptera och lära mig leva med och "..trots att jag inte vet vem jag är än har jag för en gångs skull, 19 år gammal, lärt mig att leva med mig själv."
Arga snickaren och Vakna med the voice
För en gång skull börjar frukosten framför tv idag, tittar på Vakna med the Voice där arga snickaren är gäst. Haha! Det där gjorde min morgon. Ska dock stänga ner datorn snart och dricka mitt underbara kaffe och äta det nybakta brödet. Härligt!
Angående grubblerier, som ni vet har jag och Jocke tagit upp ämnet grubblerier. Detta fick mig att tänka - "undra om andra också grubblar frenetiskt men är tysta om det?", och jag vill nog tillägga att även om jag avskyr denna sida hos mig så är den inte det mest påtagliga och det är inte något som styr ens tillvaro. Livet är som ett comhem-paket med tillval, där grubblerierna är ett slags tillval. Om jag verkligen vill så kan jag "plocka bort" tillvalen (grubblandet) men någonstans så vill man ändå ha kvar dem. Grubblerier är inte alltid negativt laddade, om än det är dem man oftast talar om, de är nämligen också tillfredställande när de utvecklar en som person.
Ha en fin dag allihopa! Nej, ha en helt underbar dag!
Thoughts of mind
Vad kan man tro på i himlen som inte finns i verkligheten?
Varför stavar folk bandet kent med stort K?
Hur gör man egentligen superrunda köttbollar/bullar?
Och varför älskar vissa människor dem som sårar andra?
Det finns inga för små, dumma, smarta eller elaka frågor
Kanske är frågor ett sätt för oss människor att visa att innerst inne faktiskt reflekterar och är nyfikna, eller kanske enbart förvirrade. Vem vet?
Ännu en fråga, kanske aldrig ett svar.
Grubblerier och skavsår i handflatan
Jocke, www.albahuga.blogg.se, och jag är riktiga grubblare, men jag undrar om inte jag slår honom i hästlängder. Och jag hatar det. Note to self: En vecka till och sedan blir det hjärndoktor!
Jag kan liksom inte sluta grubbla och tänka på saker. Barro ballongen, ett av mina kära smeknamn (namngivet av Erica www.donotpanic.blogg.se), är ett smeknamn som talar som bevis för hur fruktansvärt stort allt blir när jag börjar tänka. För att lätta på "trycket" väljer jag att citera en nyfunnen vän här i Karlstad som nyligen sa till mig: "Den som grubblar mycket är oftast en desto mer reflektiv och analyserande individ..", och hon, min nyfunna vän, har troligtvis rätt. Men det smärtar fortfarande lite att vara en grubblare. För livet tycks aldrig riktigt gå vidare och stunder, korta som sekunder, blir oftast längre än en livstid.
Men kära vänner, jag mår fint och är friskt förövrigt. Men skulle troligtvis må bra av ett besök till hjärndoktorn nästa vecka ;)
Hmm, äppelskrutt
För ingenting är så uppmuntrande som en positiv tanke men inget gör mig mer kreativ än en negativ / Caroline
Måndag med Micke
Alla har vi varit där och om inte, lugna er - alla kommer antagligen komma dit någon gång i livet. Huset, salen, rummet, institutionen jag pratar om är så klart Arbetsförmedligen. Ett hatobjekt för många av oss i detta avlånga land. De mest utsatta grupperna när det gäller jobb är just ungdomar, och för att lösa problematiken har nu arbetsförmedlingen skapat specialutformade program för oss ”unga vuxna” som har varit arbetslösa i mer än 3 månader. Program som borde få oss att hylla dem men som tyvärr aldrig riktigt lyckas få mig att känna att de har skapat den där ”jackpot”-liknande känslan vid ett besök hos Arbetsförmedlingen.
Det blir liksom istället att man går dit och redan när man kommer in genom dörren så möts man av vad man skulle kunna tro var en grupp som väntar på att får sitt dödstraff, och stämningen är allt annat än på topp. Känslan av meningslösthet och typ krig någonstans i Balkan kommer krypandes. Dem som håller i hela mötet är för det mesta aldrig i tid, troligtvis för att dem resonerar så att vi besökare och nyttjare av arbetsförmedlingen har all tid i världen att sitta och vänta på dem. När man väl dock kommer in och sätter sig så är det knäpptyst och snabbt så blir en och en av oss uttråkade och arbetslösa medlemmar av Sveriges framtid nu itfrågade vad man har gjort den senaste veckan.
Efter denna brutala slakt på medmänsklig ömkan och egentligt intresse från de anställdas sida så börjar man se ett leende på en och annan, ett leende som inget annat kan betyda än att Sveriges framtid ska få gå hem och sova ännu en vecka i sträck. Hmm, vad kan då detta betyda? Jo, mina damer och herrar, detta fenomen kallas för jobbgaranti. Ett arbetspolitiskt program som går ut på att man en gång i veckan ska berätta vad man har gjort, eller när det är som bäst på Arbetsförmedlingen tvingar dem på dem stackars arbetslösa ungdomarna en praktik där man inget annat ska än att göra det som ingen annan vill göra, det vill säga bära kartonger på Willys eller skura kundtoaletter på något annat företag. Självklart är detta något som statliga arbetsförmedlingen är jättenöjda med!
Jag säger bara en sak: Slopa arbetsförmedlingen eller ge dem "nyvuxna" ett jobb! Sveriges framtid sover till tre och spelar Tv-Spel hela dagarna i nuläget.
Söndagarnas fasa
Jag avskyr söndagar och det kanske är just därför som jag döpt om denna dag till just "Sunkissöndag". Under Sunkissöndagen vaknar man alldeles för sent, huvudvärken är värre än finanskrisens påverkan på Irland och ångesten över nästkommande dagars händelser är stor. Sunkissöndagen är dagen då storbloggarna uppdaterar 1.8 gånger, då regnet från himlen faller nio gånger av tio gånger och när man önskat att man sparade ihop från sommarjobbet och spenderade sitt liv efter gymnasiet som backpacker i Indonesien. Det allra värsta med söndagarna är dock att televisionen, den vackra dumburken som nu av någon idiotisk anledning kan iförskaffas i både tjock- och plattformat, i tio fall av tio möjliga visar skräp på bästa sändningstid. Och jag blir bara förbannad!
Vad hände med den gamla goda tiden när man faktiskt fortfarande orkade läsa böcker på söndagar, när man hade pannkaksfrukost och låg och sov bort halva dagen för att sedan åka till IKEA Kungens kurva för att köpa värmeljus? Sitter här och saknar den där ljuva söndagen där allt och ingenting hände och när man var nöjd med det. Jaja, dags att sluta klaga eftersom jag i själva verket faktiskt suttit med ett leende hela dagen. Varför? Jo, för att idag har man fått vakna upp brevid älsklingen för tredje dagen i rad samt att det är kanelbullens-dag - det vill säga den enda dagen då man helt legitimt får trycka i sig bullar utan att skämma. Och det gillar vi! Tack du kära Sunkissöndag för detta!
Update..
.. jag somnade inte! (och filmen var verkligen värd alla små slantar)
Flickan som lekte med ehh, elden..
Ja, vi ska på bio idag förresten och jag är ganska livrädd. Inte livrädd för att vi ska se någon läskig skräckfilm utan livrädd för att somna i biosalongen. Jag kan inte hålla mig vaken till en film och därför blir detta något av dagens I-landsproblem. Oddsen talar för att jag garanterat kommer att slumra till i mörkret inne i biosalongen, och oron som växer i mig grundas på tanken hur många av de medbesökare som kommer tycka att det är helt okej med snarkljud som extraeffekt när Lisbeth Salanders livshistoria berättas på duken.
Jag kan aldrig hålla mig vaken till filmer, och det är ett faktum som alltför många av mina kära vänner, släktingar och älsklingen min fått erfara. Och på senare tid så har mitt gamla hederliga knep, det vill säga att jag skyller på att linserna skaver och därefter måste jag blunda lite, börjat erkänna sig själv vara just ett knep. Förra biobesöket dock, därvid jag gick med min kära vän Kalle, så fick jag nypa mig själv i armen hårt för att hålla mig vaken. Ett brutalt knep som orsakade ett ömt blåmärke dagen efter. Tråkigt nog är det dessutom aldrig filmernas fel att jag somnar, det är mitt! Jag slumrar till de mest spännande och roliga filmerna.
För att sänka oddsen idag har jag dock bunkrat upp med kaffe! Och massvis av denna härliga råvara. Och inte bara två muggar, utan fem eller sex stycken kanske det har kommit att bli. För jag vill finna det där knepet som håller mig vaken. och jag anar att kaffet kan vara genombrottet. Det är sannerligen tur att de flesta av mina bekanta tycker att kombinationen Barro och filmvisning är rätt charmig (bortsett från när jag inte snarkar mig igenom filmerna så att jag stör andas koncentration), annars hade jag nog suttit hemma hela dagen.
Nu så måste jag verkligen kila - så att jag får lite härlig sömn för 110 kronor i biosalongen!
Ett bröllop kommer lastat med..
Ja, här planeras bröllop för fullt. Med massor av papper, tyger (okej, sidenband) och alternativ till tärnklänningar så sitter jag och pojken min och planerar bröllop. Hmm, inte vårt egna då, nej nej.. Systers och hennes sambos blev det! På ett ärofyllt sätt (vid köksbordet i Tumba för 3 månader sedan när vi otåligt knaprade på överstekta baconbitar) så förfrågades jag och Andreas om vi ville agera Toastmaster & Toastmasterissa åt paret när de skulle gå och bli äkta makar. Och visst tackade vi ja för jag visste att då skulle jag få ha ett finger med i skapandet av bröllopsbroschyrerna. Broschyrerna är det viktigaste, eller iallafall en väldigt viktig bit tycker jag. Och därför spenderade jag och Andreas fredagskvällen med att lägga designen för dessa. En mycket avancerad design skapades (fyrflik med 4-5 insidor med två-sidors print). Färgerna kommer att gå i grönt, rosa och champagne (brudparets val) och tanken är att ett sidenband ska bli det avgörande elementet som ger den där exklusiva känslan. Ja, kanske ska man bli designer iallafall och lägga kommunikationsdrömmarna på hyllan - eller så får jag göra ett förjävligt bra jobb och hoppas på att vänner som i framtiden går till altaret kommer att fråga om min tjänster.
Bröllop känns så fint och ärofyllt, och för pappersnördar såsom jag själv och Erica, www.donotpanic.blogg.se, så är det allt och lite till. Minns när vi serverade på Jonathans syster bröllop och hur jag plockade med mig ett ex av bröllopsbroschyren och tänkte "Hmm, undra om ett högre gramantal hade passat liiite bättre?". Och färger är det inte att snacka om. Jag blir som en diktator när det närmar sig färgnyanster och olika toner, ska det vara mättat eller omättat exempelvis? Och undra om vi inte ska ha murgrönt istället för skogsgrönt? En diktator utan direkt makt - för i slutändan så visar det sig att vanliga döda oftast inte har samma smak som en papper- och färgdiktator. Iallafall så sitter jag nu och tänker mig bort lite och funderar på att ta en tripp till Stockholm för att kika igenom det nya sortimentet papper på MAP. Papper är ju ändå en ganska stor del av livet!
Bild:www.arbetaren.se/klimatblogg/wt-content/uploads/2008/01/papper.jpg
...
.. när jag inte har något att göra eller har saker att göra som jag inte orkar göra eller väntar på något underbart (såsom att pojken min snart kommer hit) så brukar jag baka bröd. Hittade det här receptet i en stor och tjock kokbok som annars varit rätt värdelös i mitt kök. Mums vad gott det är!
Tänkte att jag skulle visa genom bloggen när jag bakade bröd men kom på "Hallå, attentionwhore!" - Vem vill egentligen läsa en blogg om brödbak, speciellt om den är skriven av någon som kallas sig "Moraltanten"? Nej, då springer nog de flesta bort och Erica kommer undra om hon verkligen skulle skrivit "Blogga xD" till mig på facebook och om det nu är hennes eviga fel att jag skämmer ut mig på world wide webben. Lugn Erica, jag kommer inte fullfölja detta inlägg men det vore ju lite sådär småpatetiskt att tro att folk vill se mig baka bröd. Det ni vill se är väl mig utklädd som pirat och gangsta under årets nollning, ellerhur?
Här kommer bilderna:
Ja, hoppas bilderna gav er ett rejält leende på läpparna. Nu är brödet färdigt!
Och allt jag gör är att skylla på..
Tvättmaskinen. I hela mitt 19-åriga liv har jag skyllt på tvättmaskinens omättliga aptit på sockor. Den bara äter och äter och äter, och var hamnar jag då – jo, sittandes utan strumpor med panik varje gång jag ska gå ut och upptäcker att jag inte kan gå i mina mjuka ulltofflor utan behöver skor och strumpor. Men idag, strax innan jag skulle gå iväg till universitetet för en mycket intressant förläsning, så upptäckte jag att strumporna faktiskt fortfarande ”lever”. Strumpor i alla möjliga färger, strumpor jag inte sett på flera år kom fram ur ett hörn – och i detta hörn stod också tvättpåsen.
Jo, sedan mitt stora misstag att tvätta alla mörka kläder med ett par tidigare otvättade Cheap-Mondays för några veckor sedan har resulterat i att jag inte riktigt vågat tvätta igen. Och min garderob skriker inte heller efter påfyllning utan det mesta jag hör är färgglada toppar som ropar ”använd mig idag”, ”jag passar perfekt till de där jeansen”, ”use me darling”. Ja, så varför tvätta? Eller visst tvättar man sådär ibland men strumporna i alla möjliga färger har varit otvättade alltför länge.
Ja, och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, ska man liksom be om ursäkt nu eller? Till tvättmaskinen alltså. Eller ska jag kanske sätta mig ner och börja skriva ett tvättschema? Kanske är det lättast att önska sig strumpor i julklapp från hela tjocka släkten.
