Många bloggar, människor och "måbra"-gurus talar om inspiration, och även jag har lite kort tagit upp ämnet här i bloggen några inlägg nedan. I morgonens sus och brus, när jag satt och surfade lite efter att ha pluggat i två intensiva timmar och med en hand som värkte värre än obeskrivligt så hörde jag på ett utdrag som lästes ur en bok. En bok så unik att jag inget annan vill än att läsa den nu, nu, nu! Ur utdraget så väljer jag att citera det som påverkade och inspirerade mig mest:


"..trots att hon inte vet vem hon är än har hon för en gångs skull, 53 år gammal, lärt sig att leva med sig själv."


Den här meningen är så inspirerande och det är så modigt att våga sätta ord på just den här känslan. Alla pressar sig själva och varandra till självmedvetenhet, personlighet och grund, och inte minst känner jag ingen detta detta i mig själv. Jag har alltid velat veta vem jag ÄR, men under den senaste tiden har jag kommit fram till att vi människor kanske inte kan VARA något. Vi kanske inte kan sätta ord på VEM eller VAD vi egentligen ÄR? Vi kanske bara för nöjas med att finnas till, och under livets gång glädjas åt dem vi kan attrahera och finnas till för. Denna tanke får mig att känna någon sorts harmoni och ett visst intensivt lugn som får mig att växa i självsäkerhet, om nu något sådant existerar. Fast det är klart att man inte kan klandra sig själv för att söka sin "medvetenhet" nu när alla pressar oss till att göra detta. Vi kan knappt gå in i en bokhandel utan att manas att köpa böcker som ska "..öka vår självkänsla", "..få oss att tappa fem kilo", "..hitta oss själva". Vi kanske triggas att spendera pengar, tid och kraft på sådant som vi aldrig kommer att finna eftersom det kanske inte ens existerar. Och vad händer med oss då, om vi 53 år gamla inte vet vem vi är men har lärt oss att leva med oss själva? Vi må bli panikartade och ångestfyllda över att ha spenderat alla de där pengarna, all tid och ork och sedan komma fram till att allt som faktiskt betyder något är att vi ska lära oss att leva med oss själva. 

Häromdagen fick jag en kommentar från Matilda, www.mattieblachard.blogg.se,  som frågade hur det är med mig här i Karlstad. Och jag svarade henne att jag skulle skriva ett inlägg här på bloggen om min tid som student, något som faktiskt i djupet kan kopplas till ovanstående tankar. Först och främst flyttade jag till lilla Karlstad för att hitta mig själv och för att kunna njuta av min egna bekantskap och närvaro. Givetvis spelade studierna en mycket stor roll men jag ville finna mig själv i kombination med detta livsval av studera här. Väldigt snabbt kom jag dock fram till att jag sökte mig till grupper och andra människor, och varje ensam sekund blev ett obehagligt ögonblick eftersom jag försökte komma fram till att "såhär är jag..", "jag är såhär för att.." och likartade tankar. Jag försökte alltså söka något i mig och om mig som skulle tillfredställa mig som person men detta något kanske inte ens existerar, och gav mig istället djupa grubblerier och tankar som bara var jobbiga. Förövrigt, om man ska undvika att gå djupt in i existensiella frågor, så har min tid varit väldigt bra här. Min lägenhet är perfekt (29 kvm från himlen), människorna är trevliga, studierna är otroligt intressanta och luften i de värmländska skogarna går inte att jämföra med luften i befolkningstäta Stockholm. Slutligen kan jag väl bara säga att jag lärt mig att älska mitt egna sällskap, eftersom jag kommit till den insikten om att jag inte ÄR något så jag behöver acceptera och lära mig leva med och "..trots att jag inte vet vem jag är än har jag för en gångs skull, 19 år gammal, lärt mig att leva med mig själv."