Tvättmaskinen. I hela mitt 19-åriga liv har jag skyllt på tvättmaskinens omättliga aptit på sockor. Den bara äter och äter och äter, och var hamnar jag då – jo, sittandes utan strumpor med panik varje gång jag ska gå ut och upptäcker att jag inte kan gå i mina mjuka ulltofflor utan behöver skor och strumpor. Men idag, strax innan jag skulle gå iväg till universitetet för en mycket intressant förläsning, så upptäckte jag att strumporna faktiskt fortfarande ”lever”. Strumpor i alla möjliga färger, strumpor jag inte sett på flera år kom fram ur ett hörn – och i detta hörn stod också tvättpåsen.

Jo, sedan mitt stora misstag att tvätta alla mörka kläder med ett par tidigare otvättade Cheap-Mondays för några veckor sedan har resulterat i att jag inte riktigt vågat tvätta igen. Och min garderob skriker inte heller efter påfyllning utan det mesta jag hör är färgglada toppar som ropar ”använd mig idag”, ”jag passar perfekt till de där jeansen”, ”use me darling”. Ja, så varför tvätta? Eller visst tvättar man sådär ibland men strumporna i alla möjliga färger har varit otvättade alltför länge.  

Ja, och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, ska man liksom be om ursäkt nu eller? Till tvättmaskinen alltså. Eller ska jag kanske sätta mig ner och börja skriva ett tvättschema? Kanske är det lättast att önska sig strumpor i julklapp från hela tjocka släkten.